En skitig kyrka…

Vi lever i utmanande tider.

Flyktingströmmar, våldsdåd, fattigdom, epidemier, naturkatastrofer, krig och terror.

Mitt i allt detta är min kristna tro en stor tröst och hjälp till att orientera mig och värdera vad som är viktigt och hur jag vill leva och förhålla mig till människor och skeenden. Jesus har vidgat mitt liv och gett mig frihet. Jag upplever att min tro hjälper mig att leva och förstå min väg och alla människors unika värde. Jag tror att Gud är rakt igenom god och att allt kommer ställas tillrätta en dag. En dag så kommer Jesus igen och vi får uppleva frihet, förlåtelse och upprättelse.

Därför blir det en dubbel sorg när jag möter inskränktheten i mitt eget hjärta och i våra kyrkor och samfund.

När vi som kristna hamnar i interna debatter, när Guds Andes närhet definieras utifrån musikstil och mötesformer. När vi börjar bråka om möbleringar i församlingsvåningar eller om det är ok med delikatobollar istället för hembakt till fikat. När det blir viktigare med vem som säger vad än vad som sägs, när talarstolen vara eller icke vara avgör om man skall gå till kyrkan, när vi börjar hota med att om jag inte får som jag vill så kommer jag att lämna, när människor reduceras till motståndare istället för unika personer älskade av Jesus.

Vänner, jag tror att vi som är kristna behöver omvända oss.

Just nu finns det människor som inte har någon mat, just nu finns det människor som inte har en säng att sova i, just nu finns det människor som lever i ensamhet, just nu finns det människor med sorg, just nu finns det människor som inte fått förmånen att möta Jesus, just nu finns det många som behöver förbön.

Mycket av det interna som vi håller på med är som att knacka rost på Titanic under förlisningen.

Jag tror att kristenheten riskerar att förlora sin själ. Till 99% så beror det inte på allt det som verkar viktigt i våra interna samfunds- och församlingsdebatter utan det beror på at vi inte ser hur mycket gott vi skulle kunna göra i den här världen om vi inte var så upptagna av oss själva.

Vi kanske kan komma rena in i himlen om vi håller oss på vår kant, men ärligt talat jag tror på en skitig kyrka.

Jag tror vi behöver en ny Jesusväckelse. Åtminstone behöver jag ett nytt möte med Jesus.

Be för mig och be för kristenheten.

Låt oss ännu en gång söka oss nära Jesus och göra som han. Gå till de personerna och hemmen som andra inte går till, avstå det rena och det vackra för att möta kaos, ondska och lidande med kärlek och omsorg. Kramas istället för att döma, välsigna istället för att förbanna, be istället för att baktala.

Nu behövs en ofärdig, haltande, skitig kyrka som likt Jesus går med dagens Emmausvandrare och följer dem längs vägen. En kyrka som inte kan allt, vet allt men som vågar följa Jesus för att finna det och dem som är förlorade i den här världen.

Kyrie eleison!

Min pappa är död.

Igår tog jag avsked av min pappa.

Precis innan midnatt i fredags dog han i frid på sjukhuset i Karlstad. Han blev 60 år gammal och fick ge sig i kampen mot cancer. 

Min pappa gick sin egna vägar. Det gjorde honom till honom. 

När han var fjorton år blev han berusad för första gången. Känslan från det ruset sökte han hitta tillbaka till under stora delar av livet. Det ledde honom in i tungt missbruk av både alkohol och droger. Han levde på rymmen från lagen och bodde i bilar långt borta från oss som behövde honom.

Men innan det hann han få fyra barn, familj, villa, volvo, katter och en mycket god yrkeskompetens. Han var gladlynt, skämtsam och en ”händernas man.” Bygga hus, laga bilar, konstruera och bygga en egen motorcykel var något av det han hann med. 

Han hade stora, grova och ofta skitiga händer som för mig förmedlade en känsla av trygghet. 

De händerna spelade också handboll, och hade det inte varit för min pappa hade nog inte jag spelat handboll i nästan 15 år. Höjdpunkter som jag minns med glädje, tacksamhet och stolthet är de matcher pappa och jag spelade tillsammans. Far och son. I samma lag.

I slutet av åttiotalet började det gå utför. Arbetsbelastningen blev för tung, alkoholkonsumtionen ökade, depression och själsligt lidande slog till. Pappa började glida ifrån oss med allt större fart. Vanmäktigt stod jag kvar och såg honom försvinna in i ruset, ångesten och misären. 

I mitten av nittiotalet är pappa så långt in i mörkret att han inte ens orkar komma ut för att vara med på mitt bröllop. 

Jag försöker hålla kontakten. Inte han. Jag skjutsar honom till psyket, behandlingshem, går på rättegång och skruvar igen lönndörrar till hans kvart. 

I början 2000-talet kom han påtänd till sitt barnbarns kalas och sladdar runt med sin motorcykel på vår gräsmatta. Efter ett antal varv runt huset drar han iväg och försvinner i princip ur våra liv. 

Mörkret tog över och vare sig kärleken, sorgen eller ilskan från mig eller andra kunde hjälpa honom. Det gick år utan att vi kunde nå honom.

Såvitt jag kan komma ihåg har pappa sökt kontakt med mig tre gånger på de senaste 15 åren. En gång skrev han ett brev, en gång ringde han och berättade att han blivit tagen med nästan ett halvt kilo amfetamin och undrade om jag kunde komma och prata med honom i häktet och en gång ringde han och berättade att han fått cancer. 

Om det var skam, dåligt samvete, drogerna eller att han helt enkelt inte brydde sig vet jag inte. Förmodligen en blandning.

För åtta år sedan blev han plötsligt nykter. Under ett långt fängelsestraff hittade han kraften och motivationen att bekämpa demonerna och sig själv. Han vann tillbaka livet. Få människor har styrkan att återvända från helvetet, men pappa hade det.

Livet är ingen saga, därför kan jag inte säga att allt brutet blivit helt, att allt förtroende blivit upprättat. Men att se hur pappa blivit drogfri, nykter, fått tillbaka körkort och återigen fira jul med barn och barnbarn hör till ett av de större mirakel jag fått se.

Nu har styrkan lämnat hans resliga kropp, de 192 centimetrarna har kommit till vila. 

En gång när jag var liten sade han, att han skulle älska mig vad som än hände mig i livet och vad jag än gjorde.

När jag satt bredvid hans kropp igår på sjukhuset i Karlstad insåg jag att detsamma gäller i andra riktningen.

Min pappa är död.

Men han dog älskad och förlåten.

Vila i frid.

// Stefan

Ulf Ekman blir katolik och jag hoppas på större Jesusfokus.

Ok, då har nyheten nått allmänheten. Genom bla DN. Ulf och Birgitta Ekman lämnar Livets ord och blir katoliker. Det är naturligtvis anmärkningsvärt. Så anmärkningsvärt att jag dristar mig till att knappa ner ett litet blogginlägg om saken.

Jag fick reda på detta för en tid sedan av en så kallat säker källa.

Att Ekmans går den här vägen har naturligtvis ett stort medialt intresse och högt skvallervärde. För min del så önskar jag dem all välsignelse och allt gott, även om jag inte delar deras beslut eller känner mig lockad av RKK liv och lära så ser jag ändå många katoliker som trossyskon. Det innebär att jag bör sträva efter andlig enhet även om jag inte vill ha organisatorisk enhet eller vare sig för min egen del eller pingströrelsens del vill gå in under påven.

Gällande vart församlingen Livets ord är på väg så tycker jag att Joakim Lundkvist ger tydliga och bra svar i Världen idags intervju som du hittar här. För dig som inte orkar läsa så säger han att de kommer fortsätta att vara en evangelisk och karismatisk församling. Jag är dock inte avundsjuk på de utmaningar som Joakim och övrig ledning i församlingen har att möta i svallvågorna av detta.

Jag ser två risker i det som sker just nu. Det ena är att människor oreflekterat följer Ekmans till Rom. Tror dock inte på någon större vandring ditåt pga av deras personliga ställningstagande.

Den andra risken är att konspiratoriskt lagda personer inom frikyrkligheten drar stora växlar på detta och föder en rädsla hos sig själva och i församlingarna. En rädsla som paralyserar oss och tar Andens vind ur seglen genom att misstänkliggöra allt som inte är godkänt.

Jag ber och hoppas att vare sig det ena eller det andra skall få dominera debatt, samtal eller framtiden utan att kyrkan i allmänhet och pingströrelsen i synnerhet istället skall präglas av ett allt större fokus på Jesus och missionsuppdraget.  

//Stefan

Här hittar du mer om ämnet.

http://www.dagen.se/opinion/ledare/rimligt-att-ekmans-konvertering-vacker-reaktioner/

http://www.christianmolk.se/2014/03/ulf-ekman-blir-katolik

Långfredag

Långfredagen kommer till oss alla. Vågar vi släppa taget och hoppas på uppståndelsen?

Långfredagen är en platsen där tron prövas. Smärta, grusade förhoppningar, död, svek och skilsmässa utmanar vår tro.

I mörkret stärks eller bryts vi. Eller både och. Kanske är det då vi växer mest.

Långfredagens budskap är att Jesus ej väjer för något. Vilket mörker eller vilken smärta vi än lever i betalar han priset för att dela den.

Ditt lidande är hans och hans lidande är ditt. I väntan på uppståndelsen.

Tro utan smärta är konstgjord. Eller i bästa fall en tro i väntan på. Långfredagen kommer till alla.

Å andra sidan är tro utan hopp ett ok. Jesus är smärtornas man och uppståndelsens furste.

Sök inte långfredagen, den kommer till dig. När den kommer så kämpar vi för våra liv. Vi vinner kampen genom att ge upp. Tillit.

Insändare av mig publicerad i Dagen 14 feb.

Frikyrkan bär inte.

Det var Sigfrid Demingers upplevelse och konstaterande i Dagen den tredje feb. Slutsatsen kom med ett antal påpekande om orgel, klädsel, talarstol och andra för mig perifiera uttryck för kristen tro.

Det verkligt omistliga i kristen tro måste vara sant i Guds församling runt om på vår jord. Och då handlar det inte om orglar, klädstil, nattvardsbord och uttryckssätten i gudstjänsten. De varierar från kyrka till kyrka, land till land och världsdel till världsdel.

Om det är de sakerna som är väsentliga i samtalet då dömer vi ut en stor del, sannolikt en majoritet av alla kristna runt om i vår värld som inte firar gudstjänst på ett sätt som inte är identiskt med vare sig svensk frikyrka eller Svenska kyrkan.

Det omistliga måste handla om Jesus, Ordet, bönen och omsorg om människor.

Ändå går jag oxå och funderar på om frikyrkan verkligen bär. Min oro för vår framtid grundar sig inte på yttre förändringar utan på inre förskjutningar. Sigfrids och mina funderingar verkar mötas i upplevelsen av att frikyrkan blivit introvert och intern.

Bland annat följande symptom som jag har sett i svensk kyrklighet gör mig bekymrad.

När en önskan om barnvänligare lokaler i kyrkan motarbetas med argumentet att bön är viktigare än barn. När människor mobbas, inte ovanligt förklätt i andlig språkdräkt. När våra stora debatter och samtal ofta handlar om byggnader, möbler, musikstil. Eller när det som sägs vara profetiskt enbart handlar om inre kristna angelägenheter och inte alls om Guds kärlek och omsorg om människor som lider och är utsatta.  Eller när människor är beredda att sluta vara en del av gemenskapen för att stolarna de brukar sitta på inte står på samma plats som vanligt. När det urartar till krypskytte mellan kristna grupper där det till sist verkar mer intressant att föklara hur fel vi har sinsemellan än att berätta för människor om Guds frälsning genom Jesus Kristus. Likaså smärtar det mig djup att frikyrkans medlemmar ofta drar sig undan den kyrkliga gemenskapen när livet gått sönder. När bönemöten blir skvallermöten.

Ibland när jag sluter ögonen och ber för kyrkan i Sverige så ser jag framför mig en instutition som är mer intresserad av att bevara sig själv än en levande gemenskap som vill vara Jesu händer och fötter i vårt land.

Det finns inget egenvärde i svensk frikyrka, vi finns endast till för att vara ett redskap i Guds hand. Om Sigfrid därför trivs bättre i svenska kyrkan är det så sett ingen dramatik i det, jag önskar all Guds välsignelse över såväl svenska kyrkan som Sigfrid. Svenska kyrkan är också ett redskap i Guds hand. Vi behöver inte mäta oss mot varandra utan istället kan vi vila i att vi kompletterar varandra. Även kyrkor och samfund kanske kan vara lemmar varandra till tjänst?

För mig som pastor är drivkraften, drömmen och motivationen till att betala en stundtals ganska högt pris i tjänsten att få se en kyrka i vårt land som på allvar älskar Gud, människor, Sverige och världen. Jag upplever att väldigt många människor delar den drömmen och har ännu inte gett upp. 

// Stefan